Besksöta (Solanum dulcamara L.)

Besksöta

är en halvbuske med en upp till två meter lång, delvis förvedad stam. Den sägs ibland vara vår enda lian. Den förekommer på fuktiga ställen - framför allt i södra och mellersta Sverige.

Blommorna är blåvioletta med iögonenfallande guldgula ståndare; bären är ovala och scharlakansröda. Hela växten är giftig.

Om man tuggar på besksötans stjälk är smaken först bitter, sedan söt, vilket har gett växten dess namn. Det latinska artepitetet har samma betydelse, men där har smakerna råkat bli omkastade (dulc, söt, amara, bitter).

Besksötans rot brukades som läkemedel redan under antiken. Drogen blev tidigt officinell, men den utnyttjades även i folkmedicinen. Besksötan ansågs blodrenande, svett- och urindrivande, avförande och kräkningsframkallande.

Besksöta användes också mot veneriska sjukdomar och mot hudåkommor som eksem och skabb - i den svenska folkmedicinen gick drogen under namnet kvesvedsstänglar, av kvesa, kvissla.

Förekomst

Besksöta förekommer tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige, sällsynt här och var i Norrland.

Kännetecken

En upp till två meter hög, flerårig, klängande halvbuske som antingen slingrar sig runt andra växter eller kryper efter marken. Övre delen av stjälken är örtartad och vissnar bort under hösten, undre delen vedartad och flerårig. De nedre bladen är äggrunt hjärtlika, de övre spjutlika med två utstående flikar vid basen. Blommorna (juli månad) sitter i luckra, hängande kvastlika ställningar. Kronbladen är blåvioletta, ståndarna gula, förenade i en smal framåtriktad kägla. Frukten är ett äggrunt bär, som vid mognaden är rött.

Giftig växtdel

Hela växten är giftig. Största mängden giftiga glykoalkaloider finns i stam och blad.

Aktiva beståndsdelar

Solaningruppen bland glykoalkaloiderna. Tillsammans med solanin finns dess aglykon, solanidin, om än i små mängder. Solanin och solanidin överensstämmer i fråga om de viktigaste förgiftningssymtomen.

Tidig terapeutisk användning

Barken har tidigare använts som urindrivande, svettdrivande och laxerande medel.

Nuvarande medicinsk användning

Extrakt ur stjälken används i dag i salva mot lättare kroniska eksem, kliande hudförändringar och neurodermatiter.

Läs om Efabene här
Referenser finns här.
Kommentarer och frågor skickas till Ingemar Joelsson. Maila här.